Teknik i förskolan-Åsa Löfgren

Teknik finns representerat på alla områden i förskolan; allt från byxknappar och blixtlås till verktyg och datorer. Den här kursen har verkligen gjort mig uppmärksam på hur mycket teknik som faktiskt finns runt omkring oss. Definiera teknik kan man ju göra på ett antal olika sätt, men jag väljer att citera Ginner och Mattsson (1996, s26): "Tekniken arbetarmed att lösa praktiska problem och där huvud frågan är hur få det att fungera?". Jag upplever att barn har en naturlig nyfikenhet på hur saker och ting fungerar,
de är intresserade av teknik med andra ord!

Sist jag var på min VFU såg jag ett exempel på detta. Barnen var ute på gården och lekte när några pedagoger tog fram och monterade ihop lekhusen som står i sandlådorna. Barnen flockades genast för att titta (och bygga). Här menar jag att pedagogen har ett ansvar att uppmuntra sådant intresse genom att låta barnen deltaga och samtidigt kommunicera med barnen om det de gör.

I den reviderade läroplanen, Lpfö-98, står att "Förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att urskilja teknik i vardagen och utforska hur enkel teknik fungerar", och vidare "utvecklar sin förmåga att bygga, skapa, konstruera med hjälp av olika tekniker, material och redskap". (Utbildnings-departementet, 1998/Rev 2010, s10).

Olika former av bygg och konstruktionsmaterial är populärt på förskolan, både hos pojkar och flickor.
Att pärla och göra halsband, aktiviteter där den finmotoriska tekniken övas, utförs på min avdelning nästan enbart av flickor. Pojkarna ägnar sig hellre åt att "ploppa" eller pussla, vilket också flickorna gärna gör.
Tyvärr har jag inte erfarit att barnen fått någon tillgång till datorer. På förskolan finns förvisso två barndatorer men dessa har varit ur funktion en tid nu. Jag ska ta upp detta med min handledare nästa gång jag gör min VFU, eftersom jag anser att även små barn bör få bekanta sig med datorer.

Referenser:
Ginner, T & Mattson, G (red)(1996). Teknik i skolan. Lund: Studentlitteratur.

Utbildningsdepartementet (1998/Rev2010). Läroplan för förskolan Lpfö 98. Rev.2010. Stockholm: Regeringskansliet.

Undervisningsmoment av Ulrika Ryberg

Tillsammans med min studiegrupp, 3b, har vi gjort en grovplanering som jag utgick från i mitt planerade undervisningsmoment. Jag förberedde mig för min aktivitet genom att plocka fram material till de olika känselpåsarna och de böcker som jag planerade att läsa. Min tanke var att i de olika känselpåsarna skulle det finnas material som inte var så uppenbara och välkända för barnen. Detta för att barnen verkligen skulle använda sitt känselsinne när de kände och inte minnet av sakerna. Därför kom det att i de olika påsarna ligga: ett långhårigt pälstyg, en sandpapperskloss, två stenklossar (en rumstempererad och en iskall) samt en taggig massageboll som jag hittade på förskolan.

Jag kom att ha aktiviteten med tre barn i åldern tre år. Jag berättade för barnen att idag skulle vi använda känselsinnet och jag började med att läsa boken: Totte leker med kisse, samt även en känselbok om katter. På det sättet kunde barnen relatera till katter i sin omgivning och jag fick en uppfattning om barnens förförståelse. Jag ställde frågor utifrån innehållet i boken, t.ex:

• Hur tror ni att Totte tycker att katten känns? Killig, pälsig, varm.
• Vad tror ni att katten tycker om att Totte klappar den? Katten tycker om det, då börjar katten låta så där roligt…
• Hur tror ni att det känns på Tottes arm när katten river Totte? Aj, det kan komma blod! Det svider, men jag brukar vara snäll mot kisse! (kan man ana en viss förförståelse?)

I känselboken fick de jämföra olika material som symboliserar olika delar av katten: morrhår, päls, tunga m.m. Detta tyckte barnen var spännande: Pälsen är alldeles mjuk och skön! Morrhåren är hårda och lite killiga. Tungan är lite hård och vass! Pälsen är skönast att ta på…

Nu fick barnen känna i de olika känselpåsarna. De fick känna en och en och det tror jag gjorde att spänningen ökade när de hörde vad kamraterna sa.
• Pälstyget: Mjukt och skönt och pälsigt på min hand! Känns som en päls! Känns som vi har gömt kisse!
• Sandpappersklossen: Hårt och lite mjukt! Vass (skrapar med naglarna).
• Stenklossarna: Men den här är ju kall! Den är hård och kall, men inte denna, den är bara hård!
• Massageboll: Taggig och mjuk! Taggig, en röd boll! (här förstod jag att bollen inte var okänd för barnen)

Något som jag noterade var att barnen gärna använde sig av orden: hård och mjuk. Sandpappret var både mjukt och hårt… Vi pratade lite om det och det var då de kom på att man kan säga att pappret är vasst och att kattens päls känns len. På det sättet utvecklas även ordförrådet.

Jag försökte förklara för barnen lite enkelt hur känselsinnet fungerar och för att förenkla för barnen använde jag mig av metaforer. Genom att använda metaforer kan barnen lättare ta till sig begrepp och hjälpa dem att ordna kunskapen i en välbekant struktur och komplexa fenomen upplevs som mindre komplexa (Helldén, Jonsson, Karlefors, Vikström 2010). -Under huden i fingrarna och på hela kroppen finns nerver som är ungefär som långa trådar. Dessa trådar går upp till huvudet och där finns det något vi tänker med. – Hjärnan!: säger en pojke. Nervtrådarna skickar signaler till hjärnan och talar om att vi känner på något eller om något gör ont.

Jag valde att inte leka bulleribock med barnen som det var planerat utan vi tog istället fram materialen ur känselpåsarna för att känna på dem ytterligare. Vi kände på olika delar av kroppen: näsan, armen, benen, magen och ryggen. Detta var väldigt uppskattat och barnen skrattade mycket då det killades. Detta blev en uppskattad lek. Men det var konstigt att det inte kändes likadant överallt… Jag förklarade att det är för att i har olika många känselceller på olika delar av kroppen, på fingrarna har ganska många, men på ryggen har vi inte alls många. – Ja, för på ryggen finns bara en narv! svarar en flicka.

Reflektion:
Jag blev positivt överraskad att barnen orkade sitta så länge och att de var intresserade hela tiden. Visst blev det lite utsvävningar ibland, men de verkade vara nyfikna och intresserade. Att starta med en bok fungerade bra och jag kom att ha, katter, lite som ett tema genom aktiviteten. Detta var något som barnen lätt kunde relatera till och det väckte många tankar. Känselpåsarna var uppskattade och barnen hade svårt att vänta på sin tur. Jag var noga med att barnen skulle känna sig fram och det var inte viktigt för mig att de skulle gissa ”rätt”. Jag la mer fokus på att de skulle beskriva materialen. ”Förskollärare ska ansvara för att arbetet i barngruppen genomförs så att barnen stimuleras och utmanas i sitt intresse för naturvetenskap och teknik” (Lpfö 98/2010 s.13).

Jag upplevde att det ar en lagom stor grupp att ha aktiviteten med. Eftersom det endast var tre barn så fick barnen inte vänta alltför länge på sin tur och de kunde på det sättet bibehålla sitt intresse och lyssna på de andra barnen.

Jag valde att spela in min aktivitet på diktafon och det kan jag rekommendera. Jag upptäckte på ett par ställen att jag missuppfattat barnen och inte hörde vad de sa. Dessutom hade jag en hjälp att minnas aktiviteten och slapp då att anteckna utan kunde koncentrera mig på barnen och aktiviteten.

När jag nu har sett barnens intresse och förståelse i ämnet skulle det vara intressant att pröva fler aktiviteter på fenomenet. Ett förslag jag kom att tänka på är att hur barnen skulle sortera olika material utifrån känsel eller vad skulle de komma med om jag bad att få något lent, hårt, mjukt osv.
//Ulrika Ryberg, 3b

Referenser:
Helldén, G. m.fl. (2010). Vägar till naturvetenskapens värld: ämneskunskaper i didaktisk belysning. Stockholm: Liber.

Utbildningsdepartementet. (1998/ reviderad 2010). Läroplanen för förskolan Lpfö98/10. Stockholm: Regeringskansliet.

Undervisningsmoment Åsa Löfgren

Jag gör min VFU på en småbarnsavdelning, och tänkte därför att det vore en god idé att utgå från boken
"Totte går till doktorn" av Gunilla Wolde.
För att göra det hela lite mer intressant och öppna upp för samtal, bestämde jag mig för att berätta historien som flanosaga istället för bok. Berättelsens "höjdpunkt" när Totte får en spruta och sedan ett fint plåster, sätter igång barnens tankar och väcker deras lust att berätta om när de slagit sig, och det ena plåstret efter det andra visas stolt upp... En flicka pekade på ett blåmärke på knäet och ville sätta ett plåster där. Detta blev ett bra tillfälle att tala om skillnaden mellan sår och blåmärke, och varför båda gör ont, men att plåster inte behövs för det sist nämnda. Samtalet kretsar mest kring "att slå sig" och varför det gör ont, men vi kommer också in på hur det känns att ta på olika slags material. Jag hade här förberett för att ha olika känselpåsar, där barnen skulle få stoppa ner handen och känna utan att titta. Det visade sig dock att några barn upplevde det som obehagligt och därför ändrade jag utformningen något så att allt material samlades i en lite större påse. Barnen fick sedan turas om att ta upp något, känna på det och försöka beskriva för kamraterna hur det kändes att hålla i. Alla barn fick känna på allt material ;
en gummiboll med taggar
en flörtkula
sandpapper
en metallnyckel
en ej uppblåst ballong
en sten
en plastspindel
och en burk med slime.
Det blev inte någon större variation på beskrivningar, de flesta upprepade vad den första sagt. Här måste man dock beakta barnens ålder och den språkliga begränsning det medför. Jag gjorde dem uppmärksamma på att det känns olika beroende på om man känner på något med handen eller exempelvis armbågen.
Något som flera barn reagerade på var att sandpappret kändes olika beroende på vilken sidan av remsan man drog med naglarna, på papperssidan eller den skrovliga sidan.
Slimet gav många skratt, men några var tveksamma till att känna på det, "det va läskigt".
I läroplanen Lpfö98 står det att "Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin nyfikenhet och sin lust samt förmåga att leka och lära (Utbildningsdepartementet, 1998/Rev2010 s9).Detta hade jag i åtanke när jag genomförde mitt moment. Jag ville att barnen skulle få erfara olika slags upplevelser av känsel, och samtidigt skapa förutsättningar för ett lärande på ett lekfullt sätt.
Referens:
Utbildningsdepartementet, (1998/Rev2010). Läroplan för förskolan Lpfö98.Reviderad 2010. Stockholm: Regeringskansliet

Teknik i förskolan av Matilda Petersson

Jag har under min verksamhetsförlagda period observerat teknik och hur de arbetar med detta ämne på min verksamhetsförlagda plats.

Jag är på en relativt nybyggd förskola som arbetar med inriktningen Reggio Emilia.

Enligt Reggio Emilias hemsida: http://www.reggioemilia.se/ så står deras filosofi för:

”Ett pedagogiskt arbetssätt, förankrat i en djupt humanistisk livshållning som bygger på en stark tro på människans möjligheter, en djup respekt för barnet samt en övertygelse om att alla barn föds rika och intelligenta, med en stark inneboende drivkraft att utforska världen. Loris Malaguzzi har sagt: "Jag tror att de ord som bäst sammanfattar vår verksamhet är utforskande och delaktighet."

Jag tror personligen för att barnen ska få upptäcka tekniken så har det mycket att göra med att man som pedagog tror på barnets förmågor och deras möjligheter, samt att man utgår ifrån att alla barn har en stark inneboende drivkraft för att utforska världen. Därmed är det viktigt att man som pedagog uppmuntrar barnen och ser till att de hittar denna drivkraft.

Det första jag tänker på när jag tänker kring teknik är bygg, men det handlar ju om så mycket mer, det mesta som vi gör i vår vardag handlar om teknik. Några exempel på teknik i förskola kan vara att barnen använder sig av lego eller kapplastavar, där de kan skapa och konstruera, inne i ateljén kan de ta del av annan teknik som penslar, kritor osv. När barnen pusslar innebär även detta teknik samt att de i vattenleken också får ta del av tekniken.

Enligt Dimenäs (2011-01-18) så kretsar tekniken kring alla uppfinningar som finns t.ex. glasögon, kläder, nål och tråd, maskiner osv. Jag kan hålla med honom om detta, och mycket av denna teknik ser man även på förskolan, rättare sagt nästan allt i verksamheten kretsar kring teknik utan att man egentligen funderar över det.

Enligt Ahlrik (2011-01-27) finns det vissa definitioner av begreppet/ämnet teknik:

• Är en praktisk tillämpning av naturvetenskapen/naturlagarna
• Människans metoder att behärska naturen
• Människans metoder att tillfredställa ett behov
• Metoder för att bearbeta råmaterial i syfte att öka användbarheten
• Utnyttjar föremål i ett bestämt syfte
• Problemlösning
• En rationell, effektiv och kreativ verksamhet (ge barnen chansen att lösa sina problem)

Här ser man hur mycket teknik egentligen innefattar, på min verksamhetsförlagda plats så har de väldigt mycket bygg material, en speciell bygg och teknik hörna. Pedagogerna använder sig mycket av reflektion och utforskande och därför är förskolan bar utrustad med tekniska verktyg som smartboard, ljusbord, kamera/videokamera osv. Självklart är det inte bara bygg och teknik hörnan som rör tekniken, som jag nämnt tidigare så innefattar det mesta på en förskola teknik. Det är inte bara innemiljön som innefattar teknik, utemiljön bjuder också på oändligt mycket teknik, man kan göra så mycket ute i naturen och ta hjälp av dessa redskap. Vi har även en utepedagog på min förskola som tar fram olika byggmaterial osv. som ska bjuda in och uppmuntra barnen till att leka och upptäcka tekniken själva. De samarbetar även med Balthazar inom natur och teknik ämnet för att göra barnen mer medvetna om just teknik och naturkunskap, vilket jag tycker är en stor fördel för barnen. Balthazar kommer då ut på studiebesök och visar olika experiment och dylikt för barnen som delas upp i smågrupper.

Eftersom förskolan arbetar mycket med teknik och utforskning så är de flesta barnen väldigt medvetna om teknik, men jag tror inte barnen vet att det är just teknik som de använder sig av, detta är något som jag tror pedagogerna kan försöka tydliggöra lite bättre för barnen. Eftersom förskolan har tillgång till så mycket bra teknik så får även jag ta del av detta och lära mig. Detta tycker jag är viktigt inför mitt kommande yrke att jag är kunnig inom tekniken, därför har det varit så bra med denna kurs att jag har skaffat mig mer kunskap om tekniken och utforskat tillsammans med barnen.

/Matilda Petersson grupp 3b

Genomförande av aktivitet. Matilda Petersson.

"Förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande. Verksamheten ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn som deltar."  (Utbildnings-departementet, 1998/Rev 2010, s 7).

Jag valde att ha med fyra barn under min aktivitet, barnen är mellan två och tre år gamla. Jag funderade länge på vad jag kunde ha för material i ”känsel påsarna”, det skulle ju vara spännande för dem att få känna utan att titta, men samtidigt ville jag inte att materialet skulle vara helt främmande för dem. "Barnens nyfikenhet, företagsamhet och intressen ska uppmuntras och deras vilja och lust att lära ska stimuleras."  (Utbildnings-departementet, 1998/Rev 2010, s 8). Tillslut bestämde jag mig för att använda mig av en sten, riskorn samt ”päls” som sitter på huvan på jackan. Jag samlade barnen och gick in i vår läshörna, för att vi inte skulle bli störda av de andra barnen. En i mitt arbetslag satt med och observerade mig och aktiviteten för att sedan kunna ge mig feedback på hur det hela gick. Innan barnen fick känna i ”känsel påsarna” läste jag två böcker för att barnen skulle få mer förståelse om ”känsel”, jag tänkte att det kanske skulle bli lättare för dem att koppla ihop aktiviteten med känsel om man läste böckerna innan, så att de får en tydligare bild. När jag hade läst böckerna så försökte jag samtala lite om känsel, en utav frågorna jag ställde var: Hur känns det när man slår sig? Barnen hade en vag förståelse om hur det känns när något gör ont, men hade svårt att förklara det med ord. Det mesta de sa var att något gjorde ont, sen kunde de inte direkt vidareutveckla det, men tillsammans hade vi en liten dialog om dessa frågor. Vissa utav frågorna fick jag inte ens svar på, så dessa kanske var för svåra.

Jag hade förberett de olika påsarna innan jag genomförde aktiviteten, och la i de olika materialen och sedan tog jag ett gummiband runt för att de inte skulle kunna kika in i påsarna. Nu var det äntligen dags för de nyfikna barnen att få känna i de olika påsarna, de hade lite svårt att vänta när vi läste böckerna men det gick. Barnen fick i tur och ordning stoppa ner handen i de olika påsarna och känna. Man märkte att de tyckte att det var spännande, och de hade svårt att vänta på sin tur. Vid ett tillfälle när en pojke stoppade ner handen i påsen där riskornen låg drog han med hela handen upp ur påsen full av ris, jag förklarade att man bara fick känna och inte titta. Efter jag förklarat de så kände de bara. Under tiden barnen kände så frågade jag hela tiden hur de kändes, och om de kanske visste vad det var som låg i påsen. Det kom många olika förslag på vad de olika materialen kunde vara. En del utav kommentarerna löd:

Sten: Det är en tomte, de beskrev även att de var hårt. Jag frågade varför de trodde att de var en tomte, men jag fick inget direkt svar på den frågan. Dom var bara helt säkra på att det var en tomte. Dock så blev det lite av en ”kedjereaktion” då alla sedan svarade att de trodde att de var en tomte.

Riskorn: Här blev det ett litet misslyckande från början då den första pojken tog med sig hela hande upp med ris, då såg ju barnen detta så det var inte så mycket mer att tala om.

Pälsen: Här var de flesta överens om att det var hår, de kände på pälsen i påsen och sedan kände de på sitt eget hår, och konstaterade sedan att de måste vara hår.

Efter alla barnen hade känt i påsarna, tog jag upp ett material i taget och visade dem vad det var de hade känt på också fick de känna igen. Sedan killade jag dem även på armen, och frågade hur detta kändes, och då sa dem att de kittlades. Detta gjorde jag för att de även skulle få känna själva att det kan kännas på huden. ”Förskollärare ska ansvara för att arbetet i barngruppen genomförs så att barnen stimuleras och utmanas i sitt intresse för naturvetenskap och teknik".   (Utbildnings-departementet, 1998/Rev 2010, s 13).

Reflektion kring aktiviteten

I det stora hela är jag nöjd med aktiviteten. Barnen på min avdelning är relativt små och det är svårt att på ett bra sätt förklara vad känsel är. Men med ”känsel påsarna” tycker jag att det blev mer tydligt för dem. Sen kan jag inte säga att dem är helt bekanta med vad just känsel är men jag tror ändå att jag har gett dem en god för förståelse för vad det är, en liten input. Eftersom jag tog det i olika steg, först läste jag böckerna, sedan pratade vi lite om det vi läst för att de sedan skulle få känna i de olika påsarna och förklara vad de kände. Detta tror jag underlättade för barnen och gav dem en tydligare bild av att saker och ting kan kännas olika. Svaren på vad som fanns i påsen var inte alltid rätt, men de hade olika förslag på hur det kändes och vad det kunde vara.

Nu i efterhand märker jag att jag kunde ha haft fler ”känsel påsar”, jag trodde att tre skulle vara lagom, men det hade klarat av fler påsar. De blev nästan lite besvikna när de var klara med att känna i de påsarna som var. De var nyfikna på att känna mer. Eftersom de visade ytterligare intresse så tycker jag att jag fångade barnen och gjorde dem nyfikna och intresserade, vilket var ett utav målen med min aktivitet.

Referens:
Utbildningsdepartementet. (1998/ reviderad 2010). Läroplanen för förskolan Lpfö98/10. Stockholm: Regeringskansliet.

Vårt fenomen kopplat till de fyra naturvetenskapliga begreppen Liv, Materia, Teknik och Energi

Liv

Människan är en form av biologiskt liv och vi är uppbyggd av miljontals celler. En sort av dessa celler är känselcellerna. En annan utmärkande faktor för levande ting är att de ska kunna reagera på stimuli, vilket möjliggörs för människan tack vare våra känselceller.

Materia

Många egenskaper i materia runt omkring oss kan endast uppfattas via känseln. Begrepp som tex, klibbigt, kalt, blött osv går endast att urskilja via känsel. Båda nervbanorna och cellerna, liksom övriga kroppen är materia. 

Teknik

Vi använder oss av känsel, hudsinnet, med olika slags tekniker. Bland annat för att läsa blindskrift som nämnts i ett tidigare inlägg. Ett annat exempel då vi är beroende av vår känsel är vid en nödsituation, tex om vi måste utrymma en lokal vid brand. Det blir då kanske helt nödvändigt för vår överlevnad att vi måste känna oss fram till en nödutgång, och på så sätt förlita oss på känselsinnet. Detta kräver teknik som kan stärkas, därför har vi brandövningar. Som Ginner och Mattson (1996) skriver är teknik allt det som står mellan människan och naturen. Blindskrift och taktila symboler är en form av teknik och utgår från människans känsel. I och med ny teknik kan man även säga att tekniska prylar har känsel, ett exempel är screen toutch där tekniken reagerar på yttre, mänsklig stimuli. I tekniska sammanhang kallas detta för haptik. Det är även denna teknik som gör att bilen känner av och varnar för halt underlag, i detta fall är det dock inte fråga om mänsklig stimuli. En form av teknisk känsel skulle man kunna säga.

Energi

Nervimpulsen, från känselcell till hjärnbalken är energi i sig, då det medför förändring och ibland även rörelse (reflexer). Om vi trampar på något vasst utlöser det flexorreflexer vilket innebär att det aktuella benet böjs upp samtidigt som det andra benet sträcks ut i en korsad extensorreflex (Bojsen Möller, 2000). Det är intressant att beakta att denna reflex slås ut om vi är på flykt och det är fara för vårt liv. Detta är naturens sätt att säkra vår överlevnad.

Olika sorters taktil massage där metoderna utgår ifrån beröring och känsel skapar en sorts energi då det sätter igång en process i kroppen. Synapsen i sig är en form av rörelseenergi eftersom den överför signaler från nerv till nerv.

Referenser:

Bojsen Möller. (2000). Rörelseapparatens anatomi. Stockholm: Liber

Ginner, T. & Mattsson, G. (red.) (1996). Teknik i skolan. Lund: Studentlitteratur

/Grupp 3b

Smärta

Smärtan är till för att skydda kroppens vävnader från skada, vi människor upplever smärtan som en subjektiv upplevelse av obehag. Den uppmärksammas med något som kallas för nociceptorer (noxious=skadlig), även kallade för smärtreceptorer. Nociceptorerna består av fria nervändar som särskilt känner av värme, kyla, kemiska substanser samt att de är känsliga för mekanisk stimulering. För att nociceptorerna ska reagera krävs en kraftig mekanisk stimulering.

Det finns olika nociceptorer, ett utav dem är de temperaturkänsliga dessa reagerar om hudtemperaturen överstiger 45 grader eller om den understiger 15 grader. De kemiska nociceptorerna är speciellt känsliga och reagerar på substanser som frisätts i skadad eller sjuk vävnad. Nociceptorerna skickar iväg impulser via ryggmärgen till tunna myelinerade fibrer som leder smärta och till långsamma fibrer som leds in i ryggmärgen, där sker det en synaptisk överföring.

Nästa synaps finns i talamus, där det tredje neuronet leder impulser upp till det område i somatosensoriskt cortex, vilket representerar det hudområde som impulserna kommer ifrån. För att använda en metafor; talamus är som växeln i Skövde kommun, den kopplar vidare samtalet till rätt avdelning. Man kan visserligen bli sannolikt medveten om en viss smärta redan i talamus. De impulser som leds genom de snabba fibrerna når somatosensoriska cortex tidigare än de långsamma fibrerna. När man skadar sig kan man därför först känna av en skarp, skärande och vällokaliserad smärta, från impulserna i de snabba fibrerna. Impulserna som leds i de långsamma fibrerna kommer därför att kännas av senare och känns mer som en dov och molande smärta.

Exempel när man skär sig på en kniv. Då första smärta registreras som skarp som sedan övergår till en molande och pulserande smärta.

Kroppen använder sig av skyddsreflexer vid smärta för att hindra vävnadsskada och därmed reducera smärtan. Musklerna dras ihop och den smärtande delen av kroppen, t.ex. handen, dras undan från den varma plattan på spisen. Reflexen har som funktion att skydda kroppen innan smärtimpulserna nått hjärnan och medvetandegjorts.

Nervsystemet har även inbyggda mekanismer för att lindra redan uppkommen smärta. Att blåsa eller gnida på sin blåslagna tumme är smärtstillande. Nervsystemet använder även morfinliknande substanser bla endorfiner för smärtlindring i både hjärna och ryggmärg. Detta innebär att när barn eller fröknar ”blåser bort” det onda, har det faktiskt verklig effekt.

Referens: Henriksson & Rasmusson. (2007). Fysiologi med relevant anatomi. Lund; Studentlitteratur

/Grupp 3b

Tryck, beröring och vibration

Huden innehåller ett antal sensoriska receptorer som registrerar det som huden kommer i kontakt med. Receptorerna talar om för oss hur något känns, detta för att kunna skilja på fara och njutning. Detta sinne registrerar: beröring, tryck, vibration, smärta, värme, kyla, klåda och kittling.

Beröring, tryck och vibration: I huden finns något som kallas för taktila receptorer som betyder känsel. Dessa receptorer stimuleras av beröring, tryck och vibration. Det finns flera olika slags taktila receptorer och alla finns på åtskilliga ställen i huden. Det finns receptorer som sitter på de hårlösa delarna av kroppen, tex på fingertopparna och det finns andra receptorer som sitter där vi har hår.

När exempelvis rör vid något så skickas det impulser från receptorerna upp genom CNS för registrering av känslan. Beroende på var på kroppen något känns tas signalerna upp på olika ställen i ryggraden. Till exempel leds känsel via stortån in ryggmärgen mellan ländkotorna och impulser från lillfingret mellan halskotorna.

När impulserna nått ryggmärgen leds de till slutmålet som ligger i storhjärnsbalken där de registreras och tolkas.

Det finns tre olika neuron i kroppens nervsystem. Första neuronet innehåller nerver som leder in till ryggmärgen och mellan ryggkotor på olika nivåer.  Neuron nummer 2 korsar kroppens medellinje i den förlängda märgen och fortsätter till talamus där neuron nummer 3 finns. Korsningen innebär att det som känns på vänster kroppshalva registreras av höger hjärnhalva.   

I hjärnbarken registreras impulserna från känselreceptorerna. I fingertopparna har vi mer känselreceptorer än i ryggen. Ju fler receptorer desto större plats tar impulserna i hjärnbarken. Detta för att lättare kunna registrera var exakt stenen i skon sitter. Därför är det svårare att avgöra var på ryggen det kliar. 

/grupp 3b

Kyla och värme

Huden är ett sinnesorgan som reagerar på flera typer av påverkan. Under huden finns termoreceptorer som består av värme- och köldreceptorer. De reagerar för temperaturförändringar i kroppen, både på kyla och värme. Hudtemperaturen ligger normalt mellan 30-34^o C. Stiger kroppstemperaturen över 45^o C eller under 14^o C så reagerar kroppen med smärta. Hur känns det att hålla ett djupfryst block med fisk en längre stund i matkön? Om temperaturen snabbt stiger till över 45^o C så stimuleras köldreceptorerna och man får en s.k. paradoxal köldupplevelse. Detta kan även upplevas om en varm spets riktas mot en köldreceptor, då upplevs kyla. Och tvärtom med en kall spets på en värmereceptor.  Forskning har även visat att t.ex. en värmeflaska kan ge god lindring vid smärta. Effekt nås när värmereceptorerna aktiveras så smärtreceptorerna stängs av.

Adaption= Sinnescellernas retbarhet minskar successivt om de under en längre tid utsätts för konstant stimulering. Känselcellerna reagerar på förändringar och de vänjer sig långsamt till den nya temperaturen. Vi har väl alla någon gång stoppat tån i en sjö och tänkt att det är för kallt. Eller tagit ett skönt varmt bad, där du nästan inte kunnat lägga dig i. Hur har det känts efter en stund när du doppat dig, i det varma eller kalla?

Några i gruppen har även låtit barnen prova experiment som bygger på detta. Om man har tre skålar med varmt, kallt och ljummet vatten. Barnen får stoppa en hand i det varma vattnet och en hand i det kalla. Efter en stund i vattnet stoppas båda händerna i det ljumna vattnet. Hur känns det nu? 

Ett sätt för kroppen att bevara värme är faktiskt gåshud. När kroppen blir kall reagerar musklerna vid hårsäckarna och dessa trycks ihop. Detta leder till att håret på kroppen reser sig och stöter bort kläderna från kroppen, vilket ger en isolerande effekt. Men varför vi ibland reagerar med gåshud vid andra tillfällen har vi inte riktigt lyckats lista ut, trots att vi fick hjälp av en biolog…

Grupp 3b

Undervisningsmoment , Emelie Berlin

Jag förberedde momentet genom att leta upp olika material som skulle kunna vara både spännande, nytt och bekant för barnen. Tanken var att jag skulle genomföra momentet med alla äldre barn på avdelningen runt 2 ½-3 års ålder. Men dessa barn var för tillfället inte på förskolan av olika anledningar. Därför valde jag att genomföra aktiviteten med endast en flicka på 2 ½. De olika materialen jag använde mig av var: Sandpapper, en kotte, ett provmaterial på en ryamatta och några byggklossar (vet ej namnet på dessa). Innan momentet genomfördes läste jag en bok ”Totte går till doktorn” för att ge flickan en inblick i ”känsel”. I boken får huvudpersonen Totte en spruta som gör ont och han blir kittlad under foten av doktorn för ett reflextest. Efter boken ställde jag ett antal frågor till flickan kring känsel:

• Hur känns det att få en spruta?
• Finns det något annat som kan göra ont?
• Finns det något som kan kännas skönt?

Här kom jag fram till att barnet hade en viss förståelse om vad smärta innebär och berättade att hon också fått spruta som gjorde ont. När jag ställde frågan om hon visste något annat som kunde göra ont så pekade hon på några irriterade mollusker på hennes mage som antagligen gjorde ont. På sista frågan fick jag tyvärr inget direkt svar.
De olika materialen la jag i olika påsar innan jag startade aktiviteten. Efter det kunde flickan stoppa ner handen och känna i de olika påsarna. Dock förstod hon inte från början att hon inte fick dra upp föremålet ur påsen utan att det var meningen att hon skulle hålla kvar handen i påsen och känna. När vi började med andra påsen hade hon förstått uppgiften och höll kvar handen i påsen och kände.

Materialet och kommentarer från flickan:

- Provbiten av en ryamatta: Där hon beskrev det som mjukt hår och att man kunde klappa det. Efter att hon hade känt tog vi upp föremålet och hon förde den mot sin kind och förklarade att det var skönt och räckte materialet till mig och sa ”Du med känna”.

- Kotten: När hon stoppade ner handen i påsen som innehöll kotten utbrast hon efter en stund ”gran” och ”vass”. Hon drog den mot sin kind och sa ”aj”.

- Sandpappret: När hon kände på sandpappret hörde jag hur hon började riva naglarna mot pappret och så skrattade hon. Antagligen för att friktionen i materialet gjorde att det vibrerade i hennes fingertoppar just där man har som flest känselreceptorer för vibration.

- Klossen: Här fick jag minst respons. Det hon uttryckte var att klossen inte var vass.

Reflektion:

Nu i efterhand så borde jag genomfört momentet med fler barn. Detta hade antagligen gett mig mer att arbeta och reflektera kring. Dock hade jag tur som fick bra svar från flickan. Under aktiviteten märkte jag att hon associerade vissa föremål utifrån sina tidigare erfarenheter. Som med kotten, den var hon bekant med eftersom att hon kunde med enbart händerna känna att det var en kotte.

Momentet med en flicka i den här åldern har ett mindre syfte, men inte mindre viktigt då det räcker med att hon får uppleva att det finns olika material som känns på åtskilliga sätt. Att vissa föremål kan kännas behagligt mot huden och att andra kan stickas och göra ont.
Momentet kan även kopplas till de nya mål som vi förskollärare har att sträva efter som till exempel ”Förskollärare ska ansvara för att arbetet i barngruppen genomförs så att barnen stimuleras och utmanas i sitt intresse för naturvetenskap och teknik” (Lpfö 98/2010 s.13).

Aktiviteten kan kopplas till variationsteorin. Variation innebär att vi måste uppleva konstraster för att kunna hitta skillnader men också för att kunna känna igen. Som i detta moment. Om barnet aldrig har upplevt något annat som är vasst så kommer hon eller han heller aldrig kunna urskilja något som är mjukt och skillnaden där i mellan. Inte heller kommer barnet kunna känna igen ett andra föremål som känns mjukt eller vasst på ett annat sätt. (Helldén, G, m fl., 2010).

Referenser:

Helldén, G. m.fl. (2010). Vägar till naturvetenskapens värld: ämneskunskaper i didaktisk belysning. Stockholm: Liber.

Utbildningsdepartementet. (1998/ reviderad 2010). Läroplanen för förskolan Lpfö98/10. Stockholm: Regeringskansliet.

/Emelie Berlin

Bilder på materialet jag använde mig av

Teknik i förskolan av Ulrika Ryberg

Jo då, jag har haft teknik i skolan! Jag hör till den skara elever som fick bocka pepparkaksformer, göra elektriska kopplingar och jag har ett svagt minne att vi fick ta med våra cyklar och greja med. Så mycket mer minns jag inte från tekniktimmen i sjuan, för det var endast en timme under 1-2 terminer. Så mina förkunskaper om teknik kan man minst sagt säga att de var dåliga.

Nu skulle vi då observera/leta teknik i förskolan. Hur skulle detta gå? Till min stora lycka så skulle det precis startas upp ett teknikbord på förskolan. Skönt, då kan jag säkert hitta något där… Men till min stora förvåning så insåg jag ganska snart, efter att ha lyssnat på föreläsningar och läst litteratur, att här får man tänka om. Teknik fanns faktiskt överallt! Och tekniska är vi allihop för annars skulle vi inte fungera i dagens samhälle. Mycket av tekniken har kommit till genom att människan har haft behov av något, t.ex. att väva tyg fortare. I boken ”Teknik i skolan” kan vi läsa att något som är utmärkande för teknik är att den ska göra något sorts arbete. Med andra ord så finns teknik för att underlätta för oss. Så nu var det inte svårt att hitta teknik på förskolan! Allt ifrån självklara tekniska prylar som dator, ljusbord och kylskåp till de mer ”dolda” som penslar, bestick och dragkedjor.

På min vfu-förskola har de ett arbetssätt inspirerade av Reggio Emilia. De tror på det kompetenta barnet och mycket av lekmaterialet på förskolan är till för att barnen ska utforska, skapa och testa sig fram tillsammans eller individuellt. Konstruktionsmaterial används flitigt för att bygga tunnlar, hus, inhägnader m.m. och idag blev det en bana att träna balans på. En förskollärare sa: ”Tänk så mycket teknik de får gratis, ”bara” genom att leka!” Mycket kunskap och förståelse erövrar barnen i samspelet med andra genom bl.a. problemlösningar. Hur ska man kunna bygga ett tak på ett hus? Hur högt kan vi bygga? Går det att göra en bro utan att den rasar? Något som är bra med detta är att barnen leker med samma material. Här finns inte pojk- och flicklekar och på det sättet blir barnen behandlade som individer och inte efter könstillhörighet. Detta är något som också efterfrågas i ”Teknik i skolan” för att få flickor mer intresserade av teknik.

En fråga som väcktes under mina observationer var om pedagogerna någon gång benämnde för barnen att de sysslade med teknik eftersom pedagogerna ofta benämnde både matematik och svenska-språkträning. Pedagogerna erkände att det var något som de behövde bli bättre på, men att det nu börjar komma mer naturligt i och med att teknikbordet tillkommit. Det nystartade teknikbordet erbjuder för tillfället bl.a. att komma underfund med hur kugghjulet fungerar. ”Den svenska mekanikens fader”, Christoffer Polhem, lärde sig teknik genom att observera, tänka och pröva själv. Den egna erfarenheten var viktig för honom, precis som det är för barn (Ginner & Mattsson [red.],1996).

Eftersom reflektion och utforskande är viktigt på förskolan används flitigt även; projektorer, Smart-board, ljusbord, datorer, kameror och diktafoner. Jag vill påstå att barnen är väldigt duktiga på teknik och att de även ges stora möjligheter att utveckla sig genom material och kunnande från personalen. Även jag lär mig väldigt mycket genom att vara med bland barnen och ta del av deras funderingar och upptäckter.

/Ulrika Ryberg, 3b

 

Referenser:

Ginner, T. & Mattsson, G. (red.) (1996). Teknik i skolan. Lund: Studentlitteratur

Teknik i förskolan - Emelie Berlin

Det är lätt att tänka att teknik endast innebär tekniska prylar så som mobiltelefoner och datorer. Denna förståelse om teknik hade även jag innan jag startade kursen ”Naturvetenskap och teknik för förskollärare”. Efter ett flertal föreläsningar, seminarium, verksamhetsförlagd utbildning har jag fått en bredare syn och större insikt av vad teknik faktiskt innebär och även hur jag kan arbeta med detta i förskolan. Denna insikt har även utvecklats efter att ha läst Teknik i skolan (Ginner & Mattsson, 1996). Där författaren redan i början av boken hävdar att definitionerna av ”teknik” skiljer sig åt. Men teknik är i stora drag: ”uppfinningar som hjälper oss till ett lättare, snabbare eller bekvämare sätt att utföra vissa göromål i vår vardag”. 

Under sex dagars praktik som jag genomfört på min förskola har jag observerat hur barn och vuxna arbetar kring teknik och hur de förhåller sig till den. Vid ett tillfälle fick jag möjlighet att vara med på ett undervisningstillfälle som ingick i en av avdelningarnas tema under våren som är ”Teknik– ljud, ljus, vatten, luft, magnetism och elektricitet”. I tekniktemat vill förskollärarna ge barnen möjlighet till att erövra kunskap genom lek, socialt samspel, utforskande och skapande.  Dessutom vill förskollärarna även väcka barnens intresse för teknik och ge de en möjlighet till förståelse och kunskap. 

Jag observerade en aktivitet när de arbetade med fenomenet ”ljud”. Där förskollärarna inledde momentet genom att diskutera kring begreppet ”ljud” med barnen. Barnens förförståelse om vad ljud innebar för dem var också central i momentet. Mot slutet av aktiviteten fick varje barn tillverka varsin ”telefon” med hjälp av plastmuggar och ett snöre, en så kallad ”burktelefon”. Förskollärarna förklarade för barnen att ljud skapar vibrationer som förs över i snöret mellan muggarna, där av det starka ljudet i andra sidan snöret.  

 

Teknik i förskolan syns inte bara i planerade undervisningsmoment med barnen utan också i den fria leken och i förskolans miljö. Tekniken finns också i saxarna. Hur ska du hålla saxen på bästa sätt för att kunna klippa en cirkel? Tekniken syns även i hur barnens försök till att bygga det högsta tornet av klossar. Men också under matsituationerna. Vilken teknik har barnen när de använder sig av gaffel och kniv under måltiderna på förskolan?
 

Det är viktigt att som förskollärare förstå att teknik finns överallt och att vi inte kommer ifrån det. Låt oss ta tillvara på de tillfällen vi ges i förskolan för att väcka/behålla/utveckla barnens intresse och ge de kunskaper kring teknik.

Referenser:

Ginner. T. & Mattsson, G. (1996). Teknik i skolan. Lund: Studentlitteratur.

Teknik i förskolan, Hanna Mollstedt

Jag har under vårterminens Vfu observerat min avdelnings förhållningsätt och arbete kring teknik. Först vill jag redogöra för hur min syn på begreppet teknik har vidgats i och med kursens gång. Jag tyckte själv att jag hade en bredare syn på teknik då jag inte bara tänkte att det innebar teknologi och mekanism utan även tekniska processer som att måla eller utöva en viss teknik i ens yrke eller intresse. Att teknik innefattar allt som står mellan människan och naturen och alla de tankar och idéer som skapar teknik, är en ny tankegång för mig. När man läser Ginner och Mattsons ”Teknik i förskolan” känns det däremot ganska självklart. I boken beskrivs teknik som ”hur man får något att fungera” till skillnad från naturvetenskapen där man vill förklara naturens fenomen, ”varför är det såhär?”.

På min praktik har personalen beskrivit att det är viktigt att låta barnen utforska och pröva olika idéer av teknik på egen hand. Istället för att ge direkta lösningar och svar på frågor är tanken att de ska uppmuntra, utmana och vara mer som handledare. På så sätt får barnen öva sin förmåga att hitta tekniska lösningar och det viktigaste är inte alltid att det blir rätt utan att barnen får öva problemlösning och pröva olika idéer. Att kunna lösa tekniska problem själva är en drivkraft i sig för barnen då de får känna stoltheten i att lyckas med något på egen hand.

Då teknik innefattar allt som står mellan människan och naturen är allt material och redskap på förskolan tekniska produkter. Ibland händer det att barnen uppmärksammar den sortens teknik, bla var det en flicka på förskolan som undrade "varför det kom fram mer penna" när man tryckte på stiftpennans övre del. Det personalen gjorde då var att fånga upp hennes intresse, de plockade isär pennan och pratade om hur det kunde tänkas gå till. Inne i pennan satt en fjäder, en spiralfjäder, vilket gjorde att de diskuterade skillnaden mellan en spiralfjäder och en fågelfjäder.

Då jag observerat eller varit delaktig i barnens lek har jag observerat att de ofta ställs inför problem som måste lösas, hur skall de få tornet att inte rasa? Hur skall dörren in till kojan kunna öppnas och stängas? Hur skall de nå något som står långt upp då fröken inte har tid att hjälpa? På så sätt blir leken ett tillfälle där de övar och prövar teknik.  

Undervisningsmoment, Hanna Mollstedt

Utifrån den planering som tidigare lagts ut av grupp 3b har jag nu genomfört en samling tillsammans med 4 barn i sexårsåldern, två pojkar och två flickor. Jag började med att läsa ”Mamma Mu får ett sår”, där vi stannade och diskuterade händelser och fenomen i boken under själva läsningen. Jag hade planerade frågor och barnen ställde spontana frågor under läsningen. På så sätt blev det ett boksamtal där det utbyttes tankar och idéer och jag fick en uppfattning om barnens förförståelse kring ämnet känsel.

Jag frågade varför Mamma mu fick plåster på sitt sår och inte på sin bula, då jag fick svaret ”Man ska inte ha plåster på bulor, man ska ha en kall sked eller glass”, ” det ska vara kallt och då försvinner bulan”. Detta var något de hade upplevt själva på förskolan.

Då Kråkan sade sig vara kall i magen frågade jag hur de trodde att det kändes att vara kall i magen då det uppstod en diskussion om ilningar och domningar. ”Det känns kallt och gör ont, det gör ont i tänderna när man äter glass, då svider det i tänderna. När man äter glass kan det svida”

En av tjejerna fortsatte ”vet du, när man står stilla kan det göra ont i foten. Då måste man stampa jättehårt med foten så att det försvinner.” Detta motsatte sig en av killarna ”ne man tar av sig strumpan så försvinner det onda”. Vi pratade om att det kan kännas som att det sticker i foten om den ”somnat”.

En av flickorna pekade på kossans juver och berättade att det var magen, hon berättade också att kossan har fyra magar eftersom den har fyra spenar. Detta visade att hon hade förståelse för att kossan har fyra magar, dock har hon inte greppat att mage och spene skiljer sig åt utan ser det som samma sak. Detta har inget med just känsel att göra, dock är det naturvetenskap och därför fångade hennes tankar mig lite extra.

När kråkan sprutar vatten i ansiktet på mamma mu frågade jag hur de trodde att det kändes och jag fick svaren ” det gör ont, vatten är mjukt… Men hårt” ” Det är hårt när det kommer såhär (visar en snabb rörelse med handen mot ansiktet)”

På bilden då mamma mu slår sig trodde de att det gjorde ont och de uppmärksammade att hon grät på bilden. Barnen sa att man gråter när det gör ont, annars är gör det inte så farligt ont.

Känselpåsar

Fryst brödbit:

Mjukt, hårt i kanten, klibb som fastnar på fingrarna, halvvarmt, kallt

Mjukleksak som är uppvärmd i mikro:

Gossig, ”den är nog söt”, jättemjuk, kramig, lite varm, avlång, rund och jätterund, ”detta är nog ett gossedjur”

Byggleksaker

Taggig, ”nej den är inte taggig, det är som en borste”, fyrkantig, hård, det är mycket pinnar

Bomullspads

Jättemjuk, platt, många, mysigt, kletigt, vitt

Sedan lekte vi bulleribock. I början tryckte de alldeles för löst för att det skulle kännas något, jag förklarade då att man inte har lika mycket känsel på ryggen som i händerna och att de därför var tvungen att trycka hårdare.

Reflektion

Samlingen fokus var riktad mot det ämne som skulle läras ut, de fick genom boksamtal och känselpåsar sätta ord på olika sorters känsel. Genom att arbeta i grupp fick barnen ta del av varandras tankar och idéer. Barnen hade inte alltid samma uppfattning om hur ett och samma föremål kändes, vilket kan leda till att de vidgar sin begreppsuppfattning. För att kunna förstå att något är mjukt måste barnen också ha känt något hårt, lent, taggigt osv. Ju fler olikheter man kan urskilja desto fler begrepp lär barnen sig. På så sätt fick barnen urskilja flera aspekter av ett och samma fenomen och uppgiften kan då sägas ha utgått från variationsteorin (Imsen, 2005).

Då någon av barnen förstod vad påsen innehöll hände det att de beskrev föremål utifrån förförståelse och inte känsel. I dessa fall lärdes inte det som ämnades att lära ut, då gick de från att känna till att gissa. 

Den sista leken var till för att göra det lekfullt och roligt samtidigt som vi pratade om känsel i begrepp som hårt och löst tryck. Då de praktiskt får erfara fenomenet blir det lättare att sätta in informationen i ett för dem givande sammanhang och göra det till kunskap.

Genom att jag som lärare finns där för att vägleda och förhoppningsvis engagera är tanken att barnen själva ska utveckla intresse till att söka och uppmärksamma vidare insikter och kunskap i ämnet. (Lpfö 98/ rev. 2010)

Referenser:

Imsen, Gunn (2006) Elevens värld - introduktion till pedagogisk psykologi. Studentlitteratur AB; Lund

Wieslander, Juja (2006) Mamma mu får ett sår. Natur och Kultur; Belgien

Planering av aktivitet på VFU

Vi planerar att utgå från en bok som handlar om känsel, Mamma Mu får ett sår eller annan bok beroende på barnens ålder. Utifrån den har vi ett samtal om känsel och de frågor som uppstår under läsningen.
Vi har tänkt använda oss av känselpåsar med olika material, där barnen får känna och erfara olika former, material , temperatur och strukturer. Barnen uppmuntras att sätta ord på och reflektera över upplevelserna av materialet. Vi har som mål med uppgiften att barnen ska, genom variationsteorin, få en förståelse av känselsinnet. Detta anser vi att vi kan uppnå genom boksamtal, aktivitet samt leken "Bulleri, bulleri bock".

Vår planering utgår från Lpfö som säger att "Barn ska få stimulans och vägledning av vuxna för att genom egen aktivitet öka sin kompetens och utveckla nya kunskaper och insikter" (Utbildningsdepartementet,Lpfö 98/10).

Grupp 3B / Matilda, Emelie, Hanna, Ulrika & Åsa

Referens
Utbildningsdepartementet. (1998/10). Läroplan för förskolan Lpfö98 Reviderad 2010. Stockholm : regeringskansliet.

Besök på BALTHAZAR!!!

Nu har vi varit på Balthazar på ett litet studiebesök och det var verkligen intressant. Vi hade tur och fick följa med och observera en förskolegrupp under beesöket. Vi fick först följa med in i ett experimentrum där en pedagog genomförde olika experiment med kemiska processer. Bland annat fick vi se hur bakpulver reagerar med vatten i en försluten filmburk. Pedagogen skakade filmburken och efter en stund blev det ett kraftigt tryck och locket for upp i taket. Under experimenten frågade pedagogen om barnen hade några hypoteser om vad som skulle kunna tänkas hända. De hade många spännande förslag och ideer.

Under besöket fick vi bland annat veta vart på kroppen man har mest känsel. Vi har mest känsel på fingertopparna och minst känsel på ryggen. Detta eftersom vi använder händerna för att känna. Vi gick själva i sinnestunneln, där större delar av tunneln var mörklagd och vi fick använda händerna för att känna oss fram. Vi diskuterade även begreppet "känna" vad det kan betyda i ett vidare begrepp. Man kan känna musik och känna obehag osv. Gemensamt för all sorts känsel är att signaler skickas till hjärnan som tolkar signalerna med hjälp av individens förförståelse.

Handledningstillfälle 3

Idag har vi fått handledning via webbcam med Stefan Andersson. Stefan beskrev nervernas uppbyggnad och de olika sorters nerver människan har. Fria nervändar är nerver som förgrenar sig i ändarna och kallas dendriter. Dendriterna skickar nervimpulser till cellkroppen som sedan skickas vidare till olika centra i hjärnan, beroende på vilken typ av stimuli det handlar om så som till exempel tryck, smärta eller temperatur. Efter att stimuli passerat dendriterna vidare till cellkärnan kommer det till cellens enda axon som ska föra stimuli till målcellen. Axonet skyddas av en hinna som kallas myelinskida.
Myelinskidan innehåller ämnet myelin som är en sorts fett.  


/ Åsa, Ulrika, Emelie, Hanna och Matilda

Hudens känselkroppar

I huden finns känselkroppar eller receptorer som var och en reagerar på olika stimuli; tryckreceptorer, värmereceptorer etc.
I receptorerna sker en omvandling till nervimpulser som skickas via ryggmärgen vidare till hjärnbarken.
Den enskilda nervcellen har ett begränsat område på huden; dess receptiva fält. Det som avgör omfattningen på området är antalet receptorer (Andersson och Solders, 1996).
Fingrar och ansikte är de områden som har högst täthet av receptorer och dessa kroppsområden har förhållandevis stor representation i hjärnbarken i relation till sin faktiska storlek.
Grupp 3b, Emelie, Hanna, Matilda, Ulrika och Åsa

Referens:
Andersson & Solders,(1996). NeuroFYSIOLOGI. Stockholm: Liber.

Känselsinnet

Man talar om de fem sinnena; hörsel, syn, lukt, smak och känsel. De första fyra sinnena är koncentrerade till specifika kroppsdelar t.ex. näsan, medan känselsinnet däremot finns över hela kroppen. Miljoner nervceller är spridda över hela huden och det finns ungefär 20 olika sorters sinnesceller. Varje sinnescell reagerar på en särskild sorts stimuli, t.ex. tryck, berörning, smärta eller temperatur. Signaler från sinnescellen transporteras via nerver till hjärnan. Där fångas de upp i känselcentrum.

Detta är en kort sammanfattning av känselsinnet och fortsättningsvis ska vi bl.a. försöka bena ut de olika begreppen.
/3b: Emelie, Hanna, Matilda, Ulrika och Åsa

Fingertoppskänsla!

Människan har en medfödd förmåga till Intermodal perception, vilket betyder att när ett sinne stimuleras kan detta även sätta igång reaktioner av andra sinnen (Askland och Sataoen, 2007). Koordinationen och samarbetet mellan de olika sinnena är av betydelse då ett sinne har nedsatt funktion. Exempelvis kan en människa med nedsatt syn utveckla en extrem känslighet i fingertopparna, vilket möjliggör tydning av blindskrift. Fantastiskt att detta går att lära sig, instämmer nog alla som någon gång "försökt" tyda blindskrift!
Grupp 3B

Referens
Askland & Satoen,(2007)Utvecklingspsykologiska perspektiv på barns uppväxt. Stockholm: Liber.