Genomförande av aktivitet. Matilda Petersson.

"Förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande. Verksamheten ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn som deltar."  (Utbildnings-departementet, 1998/Rev 2010, s 7).

Jag valde att ha med fyra barn under min aktivitet, barnen är mellan två och tre år gamla. Jag funderade länge på vad jag kunde ha för material i ”känsel påsarna”, det skulle ju vara spännande för dem att få känna utan att titta, men samtidigt ville jag inte att materialet skulle vara helt främmande för dem. "Barnens nyfikenhet, företagsamhet och intressen ska uppmuntras och deras vilja och lust att lära ska stimuleras."  (Utbildnings-departementet, 1998/Rev 2010, s 8). Tillslut bestämde jag mig för att använda mig av en sten, riskorn samt ”päls” som sitter på huvan på jackan. Jag samlade barnen och gick in i vår läshörna, för att vi inte skulle bli störda av de andra barnen. En i mitt arbetslag satt med och observerade mig och aktiviteten för att sedan kunna ge mig feedback på hur det hela gick. Innan barnen fick känna i ”känsel påsarna” läste jag två böcker för att barnen skulle få mer förståelse om ”känsel”, jag tänkte att det kanske skulle bli lättare för dem att koppla ihop aktiviteten med känsel om man läste böckerna innan, så att de får en tydligare bild. När jag hade läst böckerna så försökte jag samtala lite om känsel, en utav frågorna jag ställde var: Hur känns det när man slår sig? Barnen hade en vag förståelse om hur det känns när något gör ont, men hade svårt att förklara det med ord. Det mesta de sa var att något gjorde ont, sen kunde de inte direkt vidareutveckla det, men tillsammans hade vi en liten dialog om dessa frågor. Vissa utav frågorna fick jag inte ens svar på, så dessa kanske var för svåra.

Jag hade förberett de olika påsarna innan jag genomförde aktiviteten, och la i de olika materialen och sedan tog jag ett gummiband runt för att de inte skulle kunna kika in i påsarna. Nu var det äntligen dags för de nyfikna barnen att få känna i de olika påsarna, de hade lite svårt att vänta när vi läste böckerna men det gick. Barnen fick i tur och ordning stoppa ner handen i de olika påsarna och känna. Man märkte att de tyckte att det var spännande, och de hade svårt att vänta på sin tur. Vid ett tillfälle när en pojke stoppade ner handen i påsen där riskornen låg drog han med hela handen upp ur påsen full av ris, jag förklarade att man bara fick känna och inte titta. Efter jag förklarat de så kände de bara. Under tiden barnen kände så frågade jag hela tiden hur de kändes, och om de kanske visste vad det var som låg i påsen. Det kom många olika förslag på vad de olika materialen kunde vara. En del utav kommentarerna löd:

Sten: Det är en tomte, de beskrev även att de var hårt. Jag frågade varför de trodde att de var en tomte, men jag fick inget direkt svar på den frågan. Dom var bara helt säkra på att det var en tomte. Dock så blev det lite av en ”kedjereaktion” då alla sedan svarade att de trodde att de var en tomte.

Riskorn: Här blev det ett litet misslyckande från början då den första pojken tog med sig hela hande upp med ris, då såg ju barnen detta så det var inte så mycket mer att tala om.

Pälsen: Här var de flesta överens om att det var hår, de kände på pälsen i påsen och sedan kände de på sitt eget hår, och konstaterade sedan att de måste vara hår.

Efter alla barnen hade känt i påsarna, tog jag upp ett material i taget och visade dem vad det var de hade känt på också fick de känna igen. Sedan killade jag dem även på armen, och frågade hur detta kändes, och då sa dem att de kittlades. Detta gjorde jag för att de även skulle få känna själva att det kan kännas på huden. ”Förskollärare ska ansvara för att arbetet i barngruppen genomförs så att barnen stimuleras och utmanas i sitt intresse för naturvetenskap och teknik".   (Utbildnings-departementet, 1998/Rev 2010, s 13).

Reflektion kring aktiviteten

I det stora hela är jag nöjd med aktiviteten. Barnen på min avdelning är relativt små och det är svårt att på ett bra sätt förklara vad känsel är. Men med ”känsel påsarna” tycker jag att det blev mer tydligt för dem. Sen kan jag inte säga att dem är helt bekanta med vad just känsel är men jag tror ändå att jag har gett dem en god för förståelse för vad det är, en liten input. Eftersom jag tog det i olika steg, först läste jag böckerna, sedan pratade vi lite om det vi läst för att de sedan skulle få känna i de olika påsarna och förklara vad de kände. Detta tror jag underlättade för barnen och gav dem en tydligare bild av att saker och ting kan kännas olika. Svaren på vad som fanns i påsen var inte alltid rätt, men de hade olika förslag på hur det kändes och vad det kunde vara.

Nu i efterhand märker jag att jag kunde ha haft fler ”känsel påsar”, jag trodde att tre skulle vara lagom, men det hade klarat av fler påsar. De blev nästan lite besvikna när de var klara med att känna i de påsarna som var. De var nyfikna på att känna mer. Eftersom de visade ytterligare intresse så tycker jag att jag fångade barnen och gjorde dem nyfikna och intresserade, vilket var ett utav målen med min aktivitet.

Referens:
Utbildningsdepartementet. (1998/ reviderad 2010). Läroplanen för förskolan Lpfö98/10. Stockholm: Regeringskansliet.

Utvärdering av min aktivitet. Helena Andersson.

Jag har utvärderat min aktivitet dels genom samtal med de barn som var med dels genom att låta två barn som var med vid aktiviteten hålla i samma aktivitet (med mig som stöd) för några kamrater som inte var med förra gången.

Det sistnämnda kan jag verkligen rekommendera! Barnen tyckte det var jätteroligt! Och här kunde jag verkligen se och höra vad barnen fångat upp och tagit till sig. De barn som höll i aktiviteten ville låna min naturvetenskapsväska och det var mycket viktigt att det fanns en tabell att fylla i. Naturligtvis fixade vi det och tillsammans förberedde vi aktiviteten.

Felix och Amanda, de barn som har hand om samlingen, börjar med att plocka fram alla saker och förklara att vi nu skulle gissa om föremålen sjunker eller flyter. ”En apelsin. Undrar om den flyter eller sjunker” (Här är det som att höra sig själv, jag blir full i skratt men lyckats hålla god min, tack och lov!) När apelsinen flyter, också till de ”nya” barnens förvåning frågar jag vad det kan bero på. ”För att den är lättare” säger Felix. ”Hur skulle man säga på ”vetenskapsspråk?” undrar jag. Jag får vara väldigt ledande för att få fram ett svar; ”för att den har lägre….. de… den…” . ”Denitet än vatten!” säger Amanda. Under resten av aktiviteten använder Felix och Amanda endast begreppet när jag påminner dem. De har inte heller riktigt klart för sig när man säger lägre respektive högre densitet. De använder sig av flyta – sjunka utan problem men vilket som är lägre/högre tycks vara svårt. Jag hjälper dem därför genom aktiviteten med det. De ”nya” barnen är också de nyfikna och aktiva genom hela aktiviteten. När de provat alla föremål och fyllt i hela tabellen tar Felix fram kryddburken och diskmedlet (som han och Amanda begärt få ha med på aktiviteten). Han sänker rösten och säger; ”och nu, nu kommer spänningen!” Det blir ett stort WOW från de ”nya” barnen när kryddorna snabbt drar sig mot sidorna när diskmedlet hälls i. ”Ytspänning gillar inte diskmedel” förklarar Amanda.

Utvärdering: Det är helt tydligt att det moment som skapade en ”wow-känsla” gjort störst intryck på barnen. Begreppet densitet använde barnen endast efter det att jag påmint dem om det. Jag ser inga problem med att jag vid min aktivitet berörde båda begreppen då barnen inte blandat ihop dem utan tydligt kan skilja dem åt. Helldén, Jonsson, Karlefors och Vikström (2010) menar att lärarna i förskolan har möjlighet att introducera det vetenskapliga språket/världen för barn. De menar att även om dessa ord/begrepp är tveksamt förstådda kan det ha stor betydelse för framtiden. Barnen som deltagit i "min" aktivitet har fått kännedom om begreppen densitet och ytspänning i ett sammanhang och samtidigt har både de och jag haft väldigt roligt!
//Helena Andersson

  

Wow igen!!!

Teknik i Förskolan av Ida Johansson

Jag har observerat och studerat hur de arbetar med teknik på min VFU-plats. Nedan kommer jag att skriva om mina reflektioner och tankar kring detta.

Men vad är då teknik? Ginner och Mattsson (2010) skriver att ”Teknik är allt det människan sätter mellan sig själv och sin omgivning för att uppfylla olika behov samt de kunskaper och färdigheter hon utvecklar och förvaltar i denna problemlösande process.” (s.22).


När jag frågar förskollärarna på min VFU-plats om vad de tycker är teknik, får jag detta till svar: Det första som jag kommer att tänka på är när man kopplar ihop två batterier med varandra. En annan säger: Jag tänker på elektriska apparater som tv, dator m.m. Jag tror att de flesta som man frågar kommer att svara på liknande sätt. Jag hade själv samma tankar innan vi började läsa denna kurs, men, efter att jag läst litteratur och haft olika aktiviteter med barnen på förskolan har jag kommit fram till att nästan allt kan ses som teknik.


Teknik kan till exempel vara att baka, sy, pärla, måla och såga m.m. Teknik kan även ses i byggrummet, när man bygger med klossar eller i dockvrån när man klär på och av dockorna eller när man dukar med porslinet. Material kan också ses som teknik och på min VFU-plats har de mycket olika material. Det kan till exempel vara pennor, saxar, byggklossar, dockkläder, cyklar och digitalkamera. På min VFU-plats finns det mesta av ovanstående saker att göra. Bakning står högt upp på barnens ”roligast – att – göra - lista”, men de gillar också att pärla och måla. Vid den ”fria” leken brukar barnen vara inne i byggrummet och bygga med klossar och lego eller inne i dockvrån och leka med dockor och utklädningsläder.


I Lpfö 98 rev. (2010) står det att ”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att urskilja teknik i vardagen och utforska hur enkel teknik fungerar, och utvecklar sin förmåga att bygga, skapa och konstruera med hjälp av olika tekniker, material och redskap” (s. 12). Ibland har jag undrat över varför pedagogerna låter barnen baka, pärla och måla så mycket. Jag tror att de har en tanke med det, till exempel skulle det kunna vara att träna upp finmotoriken, men jag tror inte att de har tekniken i åtanke. Pedagogerna är inte alltid med under den ”fria” leken, utan pysslar med lite annat under tiden. Jag anser dock att det är viktigt att de är med och samtalar och samspelar med barnen för att de ska få en förståelse för tekniken. Barnens tankar kan på så sätt vidgas och de kan sedan utmana varandra.

Referenser

Ginner, T. & Mattsson, G. (red.) (1996). Teknik i skolan. Lund: Studentlitteratur.

Utbildningsdepartementet. (1998/10). Läroplan för förskolan, Lpfö 98 rev10. Stockholm.



/Ida Johansson Grupp 3a

Vårt fenomen kopplat till de fyra naturvetenskapliga begreppen Liv, Materia, Teknik och Energi

Liv

Människan är en form av biologiskt liv och vi är uppbyggd av miljontals celler. En sort av dessa celler är känselcellerna. En annan utmärkande faktor för levande ting är att de ska kunna reagera på stimuli, vilket möjliggörs för människan tack vare våra känselceller.

Materia

Många egenskaper i materia runt omkring oss kan endast uppfattas via känseln. Begrepp som tex, klibbigt, kalt, blött osv går endast att urskilja via känsel. Båda nervbanorna och cellerna, liksom övriga kroppen är materia. 

Teknik

Vi använder oss av känsel, hudsinnet, med olika slags tekniker. Bland annat för att läsa blindskrift som nämnts i ett tidigare inlägg. Ett annat exempel då vi är beroende av vår känsel är vid en nödsituation, tex om vi måste utrymma en lokal vid brand. Det blir då kanske helt nödvändigt för vår överlevnad att vi måste känna oss fram till en nödutgång, och på så sätt förlita oss på känselsinnet. Detta kräver teknik som kan stärkas, därför har vi brandövningar. Som Ginner och Mattson (1996) skriver är teknik allt det som står mellan människan och naturen. Blindskrift och taktila symboler är en form av teknik och utgår från människans känsel. I och med ny teknik kan man även säga att tekniska prylar har känsel, ett exempel är screen toutch där tekniken reagerar på yttre, mänsklig stimuli. I tekniska sammanhang kallas detta för haptik. Det är även denna teknik som gör att bilen känner av och varnar för halt underlag, i detta fall är det dock inte fråga om mänsklig stimuli. En form av teknisk känsel skulle man kunna säga.

Energi

Nervimpulsen, från känselcell till hjärnbalken är energi i sig, då det medför förändring och ibland även rörelse (reflexer). Om vi trampar på något vasst utlöser det flexorreflexer vilket innebär att det aktuella benet böjs upp samtidigt som det andra benet sträcks ut i en korsad extensorreflex (Bojsen Möller, 2000). Det är intressant att beakta att denna reflex slås ut om vi är på flykt och det är fara för vårt liv. Detta är naturens sätt att säkra vår överlevnad.

Olika sorters taktil massage där metoderna utgår ifrån beröring och känsel skapar en sorts energi då det sätter igång en process i kroppen. Synapsen i sig är en form av rörelseenergi eftersom den överför signaler från nerv till nerv.

Referenser:

Bojsen Möller. (2000). Rörelseapparatens anatomi. Stockholm: Liber

Ginner, T. & Mattsson, G. (red.) (1996). Teknik i skolan. Lund: Studentlitteratur

/Grupp 3b

Smärta

Smärtan är till för att skydda kroppens vävnader från skada, vi människor upplever smärtan som en subjektiv upplevelse av obehag. Den uppmärksammas med något som kallas för nociceptorer (noxious=skadlig), även kallade för smärtreceptorer. Nociceptorerna består av fria nervändar som särskilt känner av värme, kyla, kemiska substanser samt att de är känsliga för mekanisk stimulering. För att nociceptorerna ska reagera krävs en kraftig mekanisk stimulering.

Det finns olika nociceptorer, ett utav dem är de temperaturkänsliga dessa reagerar om hudtemperaturen överstiger 45 grader eller om den understiger 15 grader. De kemiska nociceptorerna är speciellt känsliga och reagerar på substanser som frisätts i skadad eller sjuk vävnad. Nociceptorerna skickar iväg impulser via ryggmärgen till tunna myelinerade fibrer som leder smärta och till långsamma fibrer som leds in i ryggmärgen, där sker det en synaptisk överföring.

Nästa synaps finns i talamus, där det tredje neuronet leder impulser upp till det område i somatosensoriskt cortex, vilket representerar det hudområde som impulserna kommer ifrån. För att använda en metafor; talamus är som växeln i Skövde kommun, den kopplar vidare samtalet till rätt avdelning. Man kan visserligen bli sannolikt medveten om en viss smärta redan i talamus. De impulser som leds genom de snabba fibrerna når somatosensoriska cortex tidigare än de långsamma fibrerna. När man skadar sig kan man därför först känna av en skarp, skärande och vällokaliserad smärta, från impulserna i de snabba fibrerna. Impulserna som leds i de långsamma fibrerna kommer därför att kännas av senare och känns mer som en dov och molande smärta.

Exempel när man skär sig på en kniv. Då första smärta registreras som skarp som sedan övergår till en molande och pulserande smärta.

Kroppen använder sig av skyddsreflexer vid smärta för att hindra vävnadsskada och därmed reducera smärtan. Musklerna dras ihop och den smärtande delen av kroppen, t.ex. handen, dras undan från den varma plattan på spisen. Reflexen har som funktion att skydda kroppen innan smärtimpulserna nått hjärnan och medvetandegjorts.

Nervsystemet har även inbyggda mekanismer för att lindra redan uppkommen smärta. Att blåsa eller gnida på sin blåslagna tumme är smärtstillande. Nervsystemet använder även morfinliknande substanser bla endorfiner för smärtlindring i både hjärna och ryggmärg. Detta innebär att när barn eller fröknar ”blåser bort” det onda, har det faktiskt verklig effekt.

Referens: Henriksson & Rasmusson. (2007). Fysiologi med relevant anatomi. Lund; Studentlitteratur

/Grupp 3b

Tryck, beröring och vibration

Huden innehåller ett antal sensoriska receptorer som registrerar det som huden kommer i kontakt med. Receptorerna talar om för oss hur något känns, detta för att kunna skilja på fara och njutning. Detta sinne registrerar: beröring, tryck, vibration, smärta, värme, kyla, klåda och kittling.

Beröring, tryck och vibration: I huden finns något som kallas för taktila receptorer som betyder känsel. Dessa receptorer stimuleras av beröring, tryck och vibration. Det finns flera olika slags taktila receptorer och alla finns på åtskilliga ställen i huden. Det finns receptorer som sitter på de hårlösa delarna av kroppen, tex på fingertopparna och det finns andra receptorer som sitter där vi har hår.

När exempelvis rör vid något så skickas det impulser från receptorerna upp genom CNS för registrering av känslan. Beroende på var på kroppen något känns tas signalerna upp på olika ställen i ryggraden. Till exempel leds känsel via stortån in ryggmärgen mellan ländkotorna och impulser från lillfingret mellan halskotorna.

När impulserna nått ryggmärgen leds de till slutmålet som ligger i storhjärnsbalken där de registreras och tolkas.

Det finns tre olika neuron i kroppens nervsystem. Första neuronet innehåller nerver som leder in till ryggmärgen och mellan ryggkotor på olika nivåer.  Neuron nummer 2 korsar kroppens medellinje i den förlängda märgen och fortsätter till talamus där neuron nummer 3 finns. Korsningen innebär att det som känns på vänster kroppshalva registreras av höger hjärnhalva.   

I hjärnbarken registreras impulserna från känselreceptorerna. I fingertopparna har vi mer känselreceptorer än i ryggen. Ju fler receptorer desto större plats tar impulserna i hjärnbarken. Detta för att lättare kunna registrera var exakt stenen i skon sitter. Därför är det svårare att avgöra var på ryggen det kliar. 

/grupp 3b

Kyla och värme

Huden är ett sinnesorgan som reagerar på flera typer av påverkan. Under huden finns termoreceptorer som består av värme- och köldreceptorer. De reagerar för temperaturförändringar i kroppen, både på kyla och värme. Hudtemperaturen ligger normalt mellan 30-34^o C. Stiger kroppstemperaturen över 45^o C eller under 14^o C så reagerar kroppen med smärta. Hur känns det att hålla ett djupfryst block med fisk en längre stund i matkön? Om temperaturen snabbt stiger till över 45^o C så stimuleras köldreceptorerna och man får en s.k. paradoxal köldupplevelse. Detta kan även upplevas om en varm spets riktas mot en köldreceptor, då upplevs kyla. Och tvärtom med en kall spets på en värmereceptor.  Forskning har även visat att t.ex. en värmeflaska kan ge god lindring vid smärta. Effekt nås när värmereceptorerna aktiveras så smärtreceptorerna stängs av.

Adaption= Sinnescellernas retbarhet minskar successivt om de under en längre tid utsätts för konstant stimulering. Känselcellerna reagerar på förändringar och de vänjer sig långsamt till den nya temperaturen. Vi har väl alla någon gång stoppat tån i en sjö och tänkt att det är för kallt. Eller tagit ett skönt varmt bad, där du nästan inte kunnat lägga dig i. Hur har det känts efter en stund när du doppat dig, i det varma eller kalla?

Några i gruppen har även låtit barnen prova experiment som bygger på detta. Om man har tre skålar med varmt, kallt och ljummet vatten. Barnen får stoppa en hand i det varma vattnet och en hand i det kalla. Efter en stund i vattnet stoppas båda händerna i det ljumna vattnet. Hur känns det nu? 

Ett sätt för kroppen att bevara värme är faktiskt gåshud. När kroppen blir kall reagerar musklerna vid hårsäckarna och dessa trycks ihop. Detta leder till att håret på kroppen reser sig och stöter bort kläderna från kroppen, vilket ger en isolerande effekt. Men varför vi ibland reagerar med gåshud vid andra tillfällen har vi inte riktigt lyckats lista ut, trots att vi fick hjälp av en biolog…

Grupp 3b