Smärtan är till för att skydda kroppens vävnader från skada, vi människor upplever smärtan som en subjektiv upplevelse av obehag. Den uppmärksammas med något som kallas för nociceptorer (noxious=skadlig), även kallade för smärtreceptorer. Nociceptorerna består av fria nervändar som särskilt känner av värme, kyla, kemiska substanser samt att de är känsliga för mekanisk stimulering. För att nociceptorerna ska reagera krävs en kraftig mekanisk stimulering.
Det finns olika nociceptorer, ett utav dem är de temperaturkänsliga dessa reagerar om hudtemperaturen överstiger 45 grader eller om den understiger 15 grader. De kemiska nociceptorerna är speciellt känsliga och reagerar på substanser som frisätts i skadad eller sjuk vävnad. Nociceptorerna skickar iväg impulser via ryggmärgen till tunna myelinerade fibrer som leder smärta och till långsamma fibrer som leds in i ryggmärgen, där sker det en synaptisk överföring.
Nästa synaps finns i talamus, där det tredje neuronet leder impulser upp till det område i somatosensoriskt cortex, vilket representerar det hudområde som impulserna kommer ifrån. För att använda en metafor; talamus är som växeln i Skövde kommun, den kopplar vidare samtalet till rätt avdelning. Man kan visserligen bli sannolikt medveten om en viss smärta redan i talamus. De impulser som leds genom de snabba fibrerna når somatosensoriska cortex tidigare än de långsamma fibrerna. När man skadar sig kan man därför först känna av en skarp, skärande och vällokaliserad smärta, från impulserna i de snabba fibrerna. Impulserna som leds i de långsamma fibrerna kommer därför att kännas av senare och känns mer som en dov och molande smärta.
Exempel när man skär sig på en kniv. Då första smärta registreras som skarp som sedan övergår till en molande och pulserande smärta.
Kroppen använder sig av skyddsreflexer vid smärta för att hindra vävnadsskada och därmed reducera smärtan. Musklerna dras ihop och den smärtande delen av kroppen, t.ex. handen, dras undan från den varma plattan på spisen. Reflexen har som funktion att skydda kroppen innan smärtimpulserna nått hjärnan och medvetandegjorts.
Nervsystemet har även inbyggda mekanismer för att lindra redan uppkommen smärta. Att blåsa eller gnida på sin blåslagna tumme är smärtstillande. Nervsystemet använder även morfinliknande substanser bla endorfiner för smärtlindring i både hjärna och ryggmärg. Detta innebär att när barn eller fröknar ”blåser bort” det onda, har det faktiskt verklig effekt.
Referens: Henriksson & Rasmusson. (2007). Fysiologi med relevant anatomi. Lund; Studentlitteratur
/Grupp 3b
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar